inte ens hälften kvar

Knappt halva sopperioden kvar. Snart blir det mat i magen!
Igår var det 2 veckor sen jag opererade mig, och jag har inte dött av närings- eller vätskebrist än, vilket är ett plus =) Jag har fått värsta smärtan i mitt gamla ärrade lillfinger bara, inte direkt mumma. Överansträngde tydligen fingret igår när jag sorterade spritflaskorna snyggt i bokhyllan. Det har ju en tendens att hända när jag hanterar just flaskor. Intressant att ha ett inbyggt alkoholismskydd =) Hoppas iaf det går över snart, brukar inte hålla i sig såhär länge vanligtvis.

Vad har jag gjort i dagarna då? Sett slutet av Lost, som jag verkligen gillade. Skiter i vad alla andra tycker, jag tyckte det var jättemysigt, precis vad jag behövde. Har gått mina promenader, varit uppe och kollat på älgarna i slottskogen med Majaskiten bland annat. Har även börjat gå fram o tillbaka till butiken istället för att ta vagnen, det känns nice.

Jo, och jag har varvat Mass Effect 2. Har börjat om på andra varvet, men ska pröva att spela badguy nu, nörd som jag är. Min karaktär heter Gunilla.

Har varit kreativ och mindre kreativ i köket i dagarna, har gjort diabetesanpassad chokladpudding från scratch och sen i en mindre kreativ stund tagit en burk fiskbullar i dillsås som jag spätt ut med mjölk och passerat till soppa. Grýmmegott om man gillar fiskbullar.

Nu snurrar tankarna mest om helgen. Ska jag prova på ett glas vin eller två på festen? Det är ju väldigt kluvet om anledningarna till att inte dricka alkohol, jag har bara hittat en enda referens till att det faktiskt är skadligt i ett så tidigt stadium, men hon verkade ju inte ens säker på saken själv. Övriga läkare har sagt att det är mest för att kroppen ska hinna vänja sig, och att alkoholen är för mycket tomma kalorier och att man kanske blir bra mycket fullare än man tänkt. Hur ska jag annars kunna hantera all schlager? Jag hatar verkligen schlager, inte min grej alls, men jag lovade ju Robert att jag skulle komma.

Och på söndag är det megaloppis här i majorna. I år ska vi inte sälja något själva, kanske nästa år, men jag måste ju verkligen spana in läget. Förra året var jag upptagen med att stressa över skolan, nu har jag inte den pressen längre så jag ska njuta fullt av den i år.
Hoppas det inte BARA är barnkläder.

Jao jao, c ya.

Göteborgsvarvet

Vilket underbart väder det är nu! Jag blir helt harmonisk och superglad av all sol och värme!

Igår var det Göteborgsvarvet och det var faktiskt första gången någonsin jag kollade på det. Vilket i sig var en helt fascinerande upplevelse. Så sjukt mycket folk som sprang, det tog ju aldrig slut på folk! För att inte tala om själva grejen med tusentals människor som sitter och tittar på när tusentals andra människor springer.

Jag tänkte för mig själv igår att ifall jag mot alla odds har nått min målvikt om ett år ska jag springa i Göteborgsvarvet. Det är inget löfte eller nåt sånt dumt, bara en önskan.

Förutom det vill jag börja klättra. Inne och ute. Det är oxå jättekonstigt för jag är skiträdd för höjder. Måste bara vänta tills jag har en hanterbar vikt, säg under 100 pannor? Alltid varit intresserad av att klättra, alltid varit för rädd att jag väger för mycket.

Hela veckan har jag varit kli-tokig också. Det är nästan värre än efter tatuerandet. Har ju 6 läkande sår (livmodrar) på magen och det kliar något djävulskt när de läker. Har varit hos sköterskan och tagit stygn och sånt, hon tyckte allting läkte på superfint. Fick några nya småstrips med tejp, men när de ramlar av behövs ingen ny för jag är nästan helt läkt sa hon. Wohoo!

Jag har dessutom märkt med mig själv att jag har väldigt svårt för söta saker. Jag dumpar inte eller så, ingen dumping för mig än! Men jag blir äcklad av det söta. Känns konstigt. Innan tyckte jag ju om att få riktigt söta saker när jag ändå åt sött. Men det är ju ett jävla plus nu när det verkligen gäller att hålla sig.

Jag har verkligen inte blivit bättre på vattnet, måste verkligen skärpa mig. Mina måltider tar ju så sjukt lång tid att jag inte har tid att dricka mellan dem knappt. Måste styra upp det där. Och då äter jag ändå bara 5 ggr om dan, typ var tredje timma, och inte varannan som många andra. Och jag har nog hittills bara ätit upp en enda måltid sen jag kom hem.

Men gud så jag längtar efter att grilla nu när solen är ute! Grillad soppa, hmm.. Det är ju en smula tortyr att bo vid slottskogen där det grillas oavbrutet hela dagarna =P

Ja ja, allt är prima!

Tråksoppor!

Jag är redan ganska trött på soppor. Det är ju inte så kanon när jag har minst 2 veckor enbart flytande att äta. Sen blir det puréeeeeeeee i minst 3 dagar och sen ÄÄÄNTLIGEN mat.

Jag ska äta pizza varje dag!! Haha, eller hur.
Om jag ens kan äta en slice pizza i början hade det nog strulat för mig.

Men sushi ska här ätas! Yum! Bara att ta bort lite av riset från bollarna så är det bara att mumsa! Mumsa långsamt, iofs, men ändå mumsa! Kommer säkert äta sushi 3-4 ggr i veckan i början. Det är ju sjukt bra att äta fisk efter den här op'en säger de som vet.

Igår var vi på bio och såg Prince of Jake Gyllenhaals Bröstmuskler. Den var faktiskt bra =) Helt i min smak när jag är för borta för att orka med en tänkarfilm. Jag var lite borta igår faktiskt, hade min första riktiga träningspromenad efter operationen. Det gick skitbra fram till sista backen, jag hade nog inte druckit tillräckligt alls. Fick sätta mig och vila en stund och var ganska yr resten av kvällen. Idag ska jag minsann dricka rätt mängd vatten. Och helst varje dag.

Idag ska jag iväg till vårdcentralen och ta bort mina stygn. Har iofs fått ett papper som säger att stygnen absorberas av kroppen, men jag vill ändå att någon tittar på dem. Vet inte om jag ska undvika vågen nu ett par veckor eller inte. Det är ju lockande att kliva upp en snabbis när man ändå är där.

Jag har ju kommit i mina shorts och massa tröjor jag inte kunde ha innan. Inte bara har jag kommit i dem, de är redan lite för stora för mig. Så jävla underbar känsla. Om nån månad kanske man t.o.m kan handla i vanliga butiker?! Jag längtar så fruktansvärt till att kunna gå in i en butik utan att känna mig som att alla skrattar åt mig eller höra "tyvärr, vi har inte så stora storlekar".

Jag minns särskilt en gång i en dressmanbutik när butiksbiträdet sprang och kollade säkert 7 olika gånger om olika par byxor och alltid kom med beskedet "vi har inte den modellen i din storlek tyvärr" och när jag till slut frågade om de hade något alls i min storlek svarade hon "nej, vi får inte in sånna storlekar här".. Det kunde hon väl berättat redan vid första byxparet istället för att låta mig gå igenom samma förnedring vid 7 olika byxprovningar?

Jaja, dags att gå snart.
Ska borsta tänderna innan jag går. Måste verkligen göras varje gång jag lämnar lägenheten, räcker inte med morgon och kväll. Blä för hur munnen blir efter OP'en.

en vecka sen idag

Idag har det gått en vecka sen jag opererades och nu börjar allt komma på plats. Har varit hos doktorn och fått min sjukskrivning och remisser till kirurgmottagningen för eftervård samt till obesitas för dietistråd.

Sist jag pratade med obesitas sa ju läkaren åt mig att jag var tvungen att skaffa en ny remiss och ställa mig "sist" eftersom jag valt en egen behandling. Christa har nu varit väldigt tydlig med mig att ifall de nekar mig hjälp måste jag be om skriftligt nekande eller skriva upp namn, datum och exakt vad som sagts. Jag ska även läsa upp vad jag skrivit ner för den som nekar mig och fråga ifall det jag skrivit är vad som sagts och att mina representanter kommer överklaga det beslutet då det strider mot min rätt till vård. Hon är ganska bra att ha på sin sida den där Christa.

Har varit hos chefen och lämnat in sjukskrivningen, hon var ju absolut stödjande och jätteintresserad av operationen. Berättade att jag naturligtvis kommer komma tillbaka tidigare ifall jag känner mig helt återställd, men att jag absolut inte kommer stressa fram något. Hon höll fullt med. Lysande Sickan!

I övrigt har jag gått gått gått gått gått gått gått gått och gått. Sen gick jag.
Ska skaffa mig en hobby medans jag går här hemma, något kreativt var det tänkt. Får se vad det blir. Har funderat på att sy lite grejjer och kanske börja spela något instrument.

Har blivit tvungen att "dumping"testa mig lite idag, lite ofrivilligt. Det enda som fanns att äta till lunch var en yoghurt med på tok för mycket socker och fett i, dessutom inte laktosfri, men den gick ner bra. Jag hade lite svårt att njuta eftersom jag var livrädd för dumpingen, som aldrig kom. Bra att veta att jag klarade mig, men jag kommer nog vänta ett tag innan jag kör annat än låg laktos/socker/fett-diet.

Sitter nu här med mitt vinglas mjölk med ägg, kardemumma och kanel i och försöker låtsas att det faktiskt är gott, vilket det naturligtvis inte är just nu. Ska nog köpa in något sötningsmedel igen.

Imorrn blir det promenad till järntorget kanske, eller så tvingar jag nån att åka med mig till Ikea. Får se vad det blir.

Home sweet home

Ja, idag kom jag äntligen hem från min långa tysklandsvistelse. Jag får beskriva den kort dag för dag tror jag.

Torsdag 6/5
kom morsan och styvfar o hämtade mig på jobbet, vi sov på en ställplats utanför köpenhamn.
pirrigt att äntligen vara på väg!

Fredag 7/5
Vi tog färgan över vid Rödby-Puttgarten och svängde in på bordershoppen och handlade 15 flaskor sprit och ett flak staropramen. Vilket är lite roligt med tanke på att jag antagligen knappt kommer kunna hantera alkohol efter open, särskilt inte starksprit. Och kolsyran i ölen är ju inte kanon det heller, eftersom överdrivet intag av kolsyrade drycker kan tänja ut magsäcken. Men man kan ju alltid bjuda =) Vi fortatte ned genom tyskland och stannade utanför Hannover eller nåt sånt har jag för mig, ställplats igen.

Började nu även få problem med min allergi och vart livrädd. Har ju läst på 100 ställen i informationen att jag inte får ha några förkylningar eller täppta luftvägar om jag ska göra operationen. Lövsprickningen är ju ganska långt gången i tyskland : helt grönt överallt.

Lördag 8/5
Vi kommer äntligen till Frankfurt, en väldigt vacker stad under väldigt mycket ombyggnad, undrar om styvfar eller GPS var mest förvirrad. Vi tog först en sväng förbi sjukhuset för att spana lite och det såg väldigt intetsägande ut med bara ett vanligt vitt hus. Trånga gator kantade med säkert ett dussin sportbilar dessutom. Tur att han är ett sånt proffs bakom ratten annars hade nog halva frankfurt legat i ruiner nu. Kommer sen till Frankfurt City Camping och ligger där till på måndag. Inget särskilt händer, allergin börjar komma lite mer under kontroll under lördag kväll.

Söndag 9/5
Mår bättre med allergin, har mest varit regn och molnigt som tur är. Slukar min sista modifast tappert, helt underbart gott att det är över med den nu.

Måndag 10/5
Inläggningsdags! Vaknar 5 minuter innan klockan ringer kl06.00 och packar ner det sista i väskan, lämnar alkoholen i husbilen, hoppas sjukhuset har egen! Tar taxi till sjukhuet i god tid, 6:45, och är framme 7:00. På tok för tidigt, ska vara där 8, men men. Är så nervös att jag förmodeligen betalade taxichauffören dubbelt.

Hittade den stora tydliga entrén jag helt missade i lördags. Den var ju helt dold bakom en massa byggställningar, men man kunde inte missta sig att det var rätt ingång iaf. Har med mig Christas utförliga vägbeskrivning och navigerar mig snabbt till hus C, avdelning IMZ. Smög mig in till deras väntrum när en stressad sköterska sprang ut genom dörrarna. De öppnar inte förrän kl 8 tydligen, inte den vägen jag kom iaf. Fin mottagning med fontäner lite här o var. Harmoniskt, tjocka dynor på stolarna, tydliga lappar överallt (om man förstår tyska dvs). Strax innan 8 började det dyka upp andra personer i väntrummet och en sköterska kom ut och tog vår information, för min del tog hon bara kopia på mitt pass. Strax efter 8 började det välla in folk på mottagningen, det fanns knappt plats för alla att sitta.

Fick prata med en ung sköterskekille och fylla i miljoner frågor jag egentligen redan svarat på, sen skriva under en väldans massa lappar och dokument som jag väl egentligen skulle läst igenom men var för nervös för att ens orka låtsas bry mig om. Jag hade inget krångel med något där faktiskt. Inget krångel med betalningar eller försäkringskort eller nåt alls. Skitskönt. Sen kom undersökningarna ganska snabbt och i snabb följd.
Blodtryck, blodsocker, blodprover, lägga in en lina eller vafan det heter när de sätter en såndär kran i armen på en som de kan tömma blod ur när de vill. Därefter kom EKG, sen ultraljud och samtal med läkare som beskrev ingreppet och gick igenom några dokument jag måste skriva under.

Sen skickades jag ut i väntrummet igen, med en jättelunta papper att plöja igenom. Vilket jag inte hann, för strax kom knarkdoktorn, en väldigt lustig gubbe som var narkoschef. Han gick igenom mitt hälsotillstånd, hur narkos och uppvaksproceduren skulle gå till. Alla läkare var väldigt noga med att alltid påpeka riskerna inblandade. Vi satt och gjorde inandningsövningar tillsammans och jag kände mig som stans största fåne. Men men.
Han skickade i vart fall upp mig nån våning till ett rum där jag fick göra lungfunktionstest. Detta gör man sittandes i en väääääldigt trång glasbur med en ytterst kinky andningsapparat att hålla munnen runt och en blå näsklämma som satt skithårt. Att sköterskan som skötte maskinen dessutom satt och gjorde överdrivna inandningsljud och visade mig alldeles för tydligt hur man skulle göra fick mig att skratta flera ggr, och då fick vi börja om =P

Efter det fick jag äntligen komma upp till mitt rum och släppa av min väska som jag släpat med mig under alla undersökningar hittills. Hade en otroligt stor tysk man som rumskamrat i ett 2bäddsrum. Hann plocka upp hälften av mina saker innan sköterskorna kom och hämtade mig för gastroskopin. Sussade gott under själva gastroskopin, och vaknade utanför rummet i min säng, helt groggy. Gick naturligtvis upp och vandrade ut i väntrummet i mitt vinglande tillstånd, blev snabbt uppjagad av skräckslagna sköterskor som snabbt puttade mig i säng igen.

Väl uppe på avdelningen igen fick jag massa info från sköterskorna som jag nog inte kom ihåg 4 sekunder efter det var sagt. En nackdel av sömnmedlet man får under gastroskopin; man glömmer en massa.

Fick en massa vatten, och två muggar the och buljong och som tilltugg: en satans massa laxermedel. Jag sket i vilket efter en hel dag utan någon som helst vätska, jag drack som besatt. Sen var det skytteltrafik till porslinstronen resten av kvällen, till min rumskamrats höga nöje. Han hade gått igenom hela proceduren redan i torsdags. Han skrattade så fort jag satte mig upp i sängen.

D. Weiner kom förbi på kvällen med hela kirurggänget och kollade hur jag mådde och om jag hade några frågor. Tyvärr satt jag ju på toa under hela hans besök, det hela var en smula pinsamt. Fick i varje fall veta att jag skulle bli tredje person ut för operation på morgonen.

En sköterska gav oss varsin spruta mot blodproppar och sen fick vi lägga oss för natten.

Somnade som en stock på kvällen, det trodde jag verkligen inte.

Tisdag 11/5
Vaknade en kvart innan klockan ringde vid 6, sprang direkt in till duschen och njöt av härligt kokhet dusch. Hade efter tips från min rumskamrat lagt gårdagens kläder framför kanten till duschkabinen; första duschen han tog hade de fått moppa vatten i hela dubbelrummet. Inte stans bästa avlopp kanske.

Snart kom en mycket stressad sköterska inspringandes och började raka magen på mig, som tur var hade jag redan förutsett detta och rakat bort allt redan innan jag åkte till tyskland. smart va? nu hade hon bara lite stubb att ta bort. Hon slängde åt mig en såndär läcker sjukhusrock med öppet arsle och ett par väldigt sexiga stödstrumpor.. the shame of it all. hann ju knappt få på mig strumporna innan hon kom tillbaka och gav mig lugnande tabletter och gav mig order att hoppa i sängen omedelbart och helst försöka sova. as if.

De körde ner mig till operationsavdelningen, där fick jag gå (med två sköterskor som höll i mig och sa att jag inte fick gå så snabbt) och lägga mig på en svart bänk/bord där jag sen blev preppad för operation. Man tog av den fina rocken och la på ett täcke, rullade in mig i ett förrum till operationssalen där jag fick andningsmask och en massa kul medicin. strax innan jag slocknade helt såg jag när de rullade ut tjejen som opererats innan mig. Borde blivit lite nervig, men hade på tok för mycket kul ämnen i mig för tillfället och slocknade helt.

Uppvaket på intensivstationen var först ganska avslappnat. Jag kände inte så mycket smärta vad jag minns, fick instruktioner att trycka på pumpknappen så fort jag fick ont, vilket jag gjorde då o då. Tillbringade resten av dagen och natten med att somna om och vakna i mycket korta etapper. Väldans skönt.

Onsdag 12/5
Nu var allt hemskt. Inte för att jag hade så ont, det var bara så äckligt med allt smärtstillande och jag mådde jätteilla. Slutade trycka på knappen helt ganska snart. Var dessutom SJUKT torr i munnen och om läpparna. Tvingade till slut en sköterska att ge mig bomullstussar med vatten att gnida över läpparna och tungan. Hon satt och skällde på mig hela tiden "dont drink!!". Jag var nog fan duktigast på hela uppvaket, drack inte en droppe, vilket jag sen hörde att nästan alla de andra gjorde. Något annat som var otroligt jobbigt för mig iaf var blodtrycksmanchetten som satt runt min överarm och som automatiskt blåstes upp med jämna mellanrum. det gjorde SKITONT till slut, har fortfarande kvar märken över hela överarmen där den jävla saken satt. En till grej som kom som en överraskning var dränaget. Jag hade ju läst om att det skulle gå en dränagetub ur ett av såren och var väl egentligen medveten om det, men jag blev ställd över hur tjock den var och hur sjukligt konstigt det kändes att ha den där kopplade till en meter slang och sen en påse.

När nattsköterskan gått kom HON. Du vet den där sköterskan man hoppas att aldrig få träffa under hela sitt liv, men som man alltid får träffa när man är som absolut sämst. Vilken jävla skata. Hon var otrevlig mot precis varenda patient, lyssnade knappt på vad man sa till henne och var bara allmänt nonchalant och ryckte och drog i en hela tiden, istället för att ta det varsamt med helt nyopererade människor. Hon drog min kateter och sa åt mig att inte gnälla så mycket. Ifall ingen vet det kan jag berätta att kateter är nog fanimig det obehagligaste en man kan råka ut för. Jag var inte vaken när de satte dit den men när de tog bort den kommer jag aldrig glömma. Vi blev alla tvingade att sitta upp, vilket säkert hade något syfte, utan ett enda ord till svar om varför, och blev sedan lämnade att sitta där på våra sängkanter i en timma medan hon stod o tjattrade med kollegor i korridoren. Det var nog det värsta under hela operationsveckan tror jag. Jag var skityr, illamående, uttråkad, hade skitont i ryggen, magen och röven av att sitta så jävla länge och i sen ställning. Hade dessutom fått två nya sånna där nåltjofräser på vardera handryggen, vilket gjorde det stört omöjligt att ta spjärn ordentligt. Till slut frågade jag om det fanns nån vits med att jag bara satt där eller om jag kunde lägga mig ner innan jag svimmade. Hon kollade snett på mig ett tag och sa sen "lägg dig ner då", skitspydigt. Tvingade henne att hjälpa mig ner och fick vila en timma innan hon upprepade hela proceduren. Då behövde jag bara vänta 20 minuter innan de underbara sköterskorna från avdelningen kom och körde upp mig.

Jag minns bara vilken otrolig lättnad det var att komma i sin egen säng och veta att jag skulle slippa den där jävla häxan. Kommer knappt ihåg resten av kvällen förutom att det var en del illamående, dropp och en massa mer bomullstussar att fukta läpparna med.

Min rumskamrat hade fått åka hem under gårdagen så jag hade rummet för mig själv under hela vistelsen efter det. Försökte sova så mycket jag bara kunde, men blev tvingad att gå på toa. Fick mycket hjälp o stöd av sköterskerna, som är jättegoa verkligen, men behövde inget stöd på själva toa iaf, det gick som en dans. Väldigt välplanerade toaletter! De kom och väckte mig hela tiden under dagen och kvällen för att ta blodtryck, tempen, etc. En gång kom det in en sköterska som gick rakt fram, torkade av mitt ben lite snabbt och sen körde en spruta i benet på mig, utan att säga något alls. Blev så paff att jag inte ens frågade vad det var innan hon gick. Det var mot blodproppar, men ändå.. de kunde ju iaf sagt nåt.

Torsdag 13/4
Wohoo, dags för mina egna kläder och min första ranson vatten! Hela 5cl... Men det kändes så jävla underbart att dricka. Tog bara supersmå sippar, var livrädd att spy eller få ont. Fick fortsatt dropp under hela dagen och order att gå upp o gå runt på avdelningen, vilket jag gjorde. Med dropp och bloddränagepåse i högsta hugg. Det gick INTE fort. Sprang på en riktig pudding i korridoren, gissa om jag kände mig sexig med påsar, dropp, nålar, stödstrumpor och helt frasiga läppar. Dagen gick sjukligt långsamt, men jag överlevde tack vare mina filmer på datorn. Massa sjuksköterskor som sprang runt och tog prover på en stup i kvarten, men allt var fint. Hade bara väldigt begränsade smärtor ungefär där dränaget var, och det är helt normalt. Man kan inte heller ta djupa andetag eftersom dränaget ligger direkt under diafragman. Ändå måste man andas djupt för att inte få lunginflammation. joooobbigt. Fick även traska ner med några andra till bottenvåningen för att ta ultraljud. Hade kvar en del gas från operationen men annars var det bra, och barnet hade naturligtvis klarat sig fint.

Var helt slut när jag kom upp på avdelningen igen och somnade på tok för tidigt, var vaken större delen av natten istället.. inte kul.

Fredag 14/5
Idag fick jag fria vätskor! Iaf vatten. Måste få i mig 2 liter vatten under dan. Fick dessutom två portioner soppa och en kopp the. Soppan var bara buljong, men det var helt underbart att få i sig något varmt efter en månad på modifast. Var nere på nutritionshandledning med resten av de engelsktalande gästerna, fick rett upp en del oklarheter och en del felinformation. Ett tips till efterkommande är att verkligen förbereda frågor till det mötet, han vill mest att man frågar vad det är som gäller. Lite opraktiskt, jag ville ha en lektion mer.

Efter en liten promenad runt avdelningen med mina påsar var det äntligen dags att ta bort dränaget. Jag hade hört från en av de andra hur det går till och att man inte blir bedövad men att det ändå inte gör det minsta ont. Hon hade rätt. De klipper upp stygnen runt dränaget och man får djupandas några gånger, under den sista uttandningen drar de ut slangen ur magen. Inga konstigheter alls. Förutom att jag verkligen tvingade mig att titta på när de drog ut den och den var ju SKITLÅNG!! och det kändes så jääääävla skumt när den drogs ut. Inte smärta, bara konstigt. Hon plåstrade över mig igen och det var det hela.

Efter det blev det mycket lättare att andas djupt, men jag har fortfarande en del smärta precis i det området, vilket de säger är fullt normalt. Bukmusklerna tar tid att återhämta sig, detsamma gäller tarmar och magsäck.

Bestämde mig prompt för att gå på en längre promenad utanför sjukhuset, gick runt i ca 1 timma ute och kom sedan tillbaka frusen, trött och med ihållande smärta i sidan. Det gick snabbt över. Fick skäll på att jag verkligen inte druckit mina 2 liter vatten, hade knappt druckit 1 liter. Lovade att skärpa mig. Hoppade i duschen, fick sen mina blöta plåster bytta. Fick någon tablett mot magsyra och sen var det sussa kudden som gällde.

Lördag 15/5
Idag är det tydligen "museumsdagen". Med det menas att man borde gå ut och gå längre sträcker, exempelvis över bron till stadskärnan och titta på deras muséer och affärer.
Följer man dessutom turistströmmen från bron vidare mot stadskärnan kommer man snart till några jättetorg, varav ett med flera gigantiska varuhus med varenda butik man kan tänka sig i. Massor med matstånd överallt, på tok för mycket bagerier och skräpmatsställen. En del gatuförsäljare, konstnärer, predikanter, munkar... allt en storstad har att erbjuda helt enkelt.

Förutom detta var det utökningar på kosten, man får nu frukost, lunch, middag och man får två skålar till varje måltid, en varm soppa och en kall "vällingssoppa" eller nåt.. helt sinnessjukt söta är de iaf, höll på att spotta ut det först. På tok för sött för att äta.

Idag kom tarmarna igång lite oxå, helt oförväntat.

I övrigt flöt tiden på som vanligt med temptagningar, blodprov och blodtryck. Dr Weiner kom förbi på kvällen och konstaterade att det absolut inte var några problem med att jag skulle kunna åka hem på söndagen. Fick ett litet "pass" där det stod bekräftat vad jag fått för operation, vilka tillskott jag behöver och när mina återkoller bör ske.

Bad faktiskt nattsköterskan om sömnmedicin för att verkligen vara utvilad till imorgon, hon har frågat mig varje natt hittills om jag vill ha en ändåså. Packade alla mina saker och gick sen o tog tabletten och la mig.

Söndag 16/5
Studsade upp och in i duschen en sista gång. Fick sen plåster bytta, frukost serverad tillsammans med hela operationsberättelsen och en grundlig genomgång vad den betydde. Jag bad att få smärtstillande för resan och lugnande till flyget, vilket jag fick utan problem. Vi gjorde inte våra besked långrandiga, redan klockan 8:30 lämnade vi avdelningen och tog taxi till bussen till frankfurt/hahn. Bussresan gick kanon, lite skumpigt på vissa ställen, men en väldigt bra resa i stort. Det var även lätt att hitta bort till rätt ställe på flygplatsen, checkade in precis 3 timmar innan planet skulle gå och satt vid gaten och hade tråkigt några timmar. Ett tips för efterkommande är att se till att ni har med er minst en vattenflaska till flygplatsen, men definitivt en måltid!! Kunda inte hitta soppa eller sockerfri, fettsnål yoghurt på hela flygplatsen. Det säljs däremot soppa på själva planet, men man får "sila" ut bitarna med läpparna.

Flygresan gick helt ok, tog min lugnande men kände ingen direkt skillnad. Hur skönt som helst att vara tillbaka i götet nu, sitter och äter en av mina förberedda soppor från storkoket, helt underbart med lite smak!

ska njuta av resten av kvällen med min älskling och lillskitmaja!
Kommer nog mer tankar om operationen imorgon, det här var mer en resumé.
Pöss

Måndagsexemplarisk!

Ja då var helgen över! Sista jobbhelgen på länge nu, och det vr en riktig pers. Gårdagen iaf. Så mycket galenskap. Sista timmarna var jag så slut i huvvet att jag inte kunde göra annat än att skratta vad folk än sa.

På vägen hem skrattade jag åt mig själv istället för att jag nästan tappar byxorna!! wohoo!! För en månad sen fick jag ju knappt ens på mig samma par byxor! Yay me!

Känner mig väldigt.. nöjd.. idag. Allt känns en smula fluffigt och overkligt, men ändå väldigt bra. Känner mig smalare, piggare och gladare än jag gjort på länge. Hoppas verkligen det här håller i sig.

Idag blir jag dessutom utslängd från mitt eget hem då min blivande man äntligen ska ta "the talk" med min blivande svärmor. Kan vara bra för henne att veta innan bröllopsinbjudan kommer.

Nu ska jag tillbringa dagarna i lugn och ro. Göra mina andningsövningar inför operationen, ta vitamintillskott för att stärka immunförsvaret, promenera minst 30 min per dag och dricka de delikaaaaata modifastdryckerna.
Livet är en dröm!

Jobbar onsdag natt till torsdag förmiddag och sen bär det av till Tyskland med mor och styvfar. Och min hysteriska nervositet.. om inte den åker fast i tullen dvs, man kan ju alltid hoppas.