Extrajobb

Jobbar lite extra nu inatt, en vikarie som blev sjuk så får man snällt hoppa in. Jag vill ju väldigt gärna jobba extra, det är ganska bra betalt trots allt. Och jag har ju inte direkt använt mina lediga dagar till något vettigt, då kan jag lika gärna jobba.

Jag har inte varit på gymmet än, måste köra ett pass imorgon känner jag. Jag har ju inte varit där sen jag hade mitt blodtrycksfall, förhoppningsvis går det bättre när jag tar det lite lugnt. Jag är ju mest orolig för att se löjlig ut om det händer igen. Löjligt, jag vet.

Imorrn är det dags för medarbetarsamtalet med chefen oxå. Mina sånna samtal har en tendens att alltid handla om en massa annat och ta 3 ggr så lång tid som de övrigas. Det är ju mestadels för att jag har lite fler ansvarsområden och nog har fått lillchefsrollen lite. Det går nog förhoppningsvis över nu när jag jobbar natten. Får man hoppas iaf.

Nu sitter jag här och äter matmuffinsarna jag gjorde i höstas. Så suveränt goda de är! Fattar inte varför jag väntat så länge med att äta dem. Fetaost och chorizo är det i dem, mumsigt värre! Jag gillar att mitt stavningsprogram vill byta ut matmuffinsarna mot rattmuffarna. Och på tal om muffins fick jag förslag på världens godaste muffins idag: dumlemuffins. Oh my God. Kan ni tänka er så sanslöst jävla gott?

Jag har lyckats hålla mitt godissug i schack i snart en vecka! Tycker jag är hur duktig som helst. Inte en godis, inte en kaka och inget tillsatt socker i nånting. Tror det är det som gav så bra resultat på vågen. Ner 1,4kg på en vecka. Att jag bättrat mig med att promenera med maja hjälper nog oxå, och att jag bytt ut ganska många måltider mot sushi.

Hur ska man förklara för folk om vad som försiggår i huvudet när man gjort en sån här operation och fått de resultat jag fått? Det är ganska svårt att ens försöka beskriva det. Jag menar, jag har varit tjock nästan hela mitt liv och nu helt plötsligt ser jag att det knappt är 10 kg kvar att gå ner. Jag vet inte alls vem jag kommer vara när jag är klar. Jag tycker fortfarande att jag är tjock, men så helt plötsligt får jag min en shock när jag ser mig i spegeln och så får man börja tänka på sig själv som en ny person. Det är sjukt förvirrande.

Man tror ju att det bara ska vara ren glädje att bli av med allting, men det är det inte. Självklart finns det mycket glädje, men det är så mycket annat också. Att upptäcka sig själv som en ny person, det är en skräck i det nånstans. Många pratar ju om att det blir en skilsmässa mellan det liv man haft och det man finner. Visst ligger det något i det, men det är så mycket mer. Det är inte rakt av en saknad av det som varit, för mig är det mer en oro inför det okända som kommer. I livet som tjockis visste jag ju redan allas reaktioner i en given situation. Jag visste vad som förväntades av mig, hur mina förutsättningar såg ut och allt sånt. Nu vet jag ju nästan inget. Jag blir helt ställd av situationer som andra tar för givet.

Praktexemplet är ju när man handlar kläder. Jag får ju nästan för mig att varenda expedit flörtar med mig nu när jag tittar på kläder. Så överdrivet trevliga och alltid de bredaste leenden man kan tänka sig. Så var det INTE när man var tjock. Snarare var det tvärtom, de antog alltid att man försökte stöta på dem eftersom man naturligtvis måste vara desperat och ensam när man är tjock. Jag märker samma skillnad i bemötandet på restauranger och i en del vanliga butiker.

Oj så mycket tänkande det blev inatt. Jag ska nog inte lyssna på Beethoven hela nätterna i framtiden.

Nu ska jag sätta på nån film och invänta morgonpersonalen. Toodles.